Idag bestämde vi oss för att göra en familjeutflykt till Maxi i Ängelholm. Behövde handla en hel del och Wildas storasyster skulle till skolan så vi skjutsade henne och åkte sen till Maxi.
Vi pratade senast igår om hur allt förändrats. Hur allt blivit en vardag som man otroligt nog vant sig vid. Men den senaste tiden har Wilda varit stabil och har inte haft några större apneèr. Från att tidigare slitits dagligen mellan hopp och förtvivlan så har vi de senaste 2 veckorna varit allt mer hoppfulla och inte pratat om begravning längre.
Så då idag...usch..Mår illa bara av att tänka på det.Än en gång blev vi påminda om vad som trots allt komma skall.
Vi hade precis kommit in på Maxi. Ser att Wilda krystar så smått och syresättningen börjar gå ner. FÖrstår att det är dags för bajs och då behöver hon hjälp. Fort bort till en plats lite i skymundan...fram med tarmsond o glidslem, sätta syrgasen på max. Men syresättningen fortsätter neråt och likaså pulsen. WIlda blir blå och slapp. Hon är nu livlös. Tar upp henne och stimulerar henne. Hjälper inte. Ingen respons alls...Börjar med hjärt/lungräddning om vartannat. Vet knappt vad jag sysslar med och jag ser hur Jesper börjar rycka panikartat i Wildas arm i ett desperat försök att få igång henne. Tårarna strömmar ner för mina kinder...Inte här gumman...Inte här....så efter 10-12 minuter äntligen små små andetag. Hon är blek o slapp men syresätter sig och pulsen stiger. Vilken pärs. Vi kunde såklart inte handla vidare...Vi åkte skärrade hem......Så många tankar som gick genom ens huvud under dessa 10 minuter. Wilda sov lugnt hela eftermiddagen. Totalt utmattad stackaren.
Vet att vi sagt och bestämt att vi inte skulle göra hjärtlungräddning fler gånger. Men det kändes bara helt fel att låta henne somna in där på Maxi. Inte lugnt och stillsamt som vi önskat för henne. Dessutom har WIlda mått väldigt bra senaste tiden...och då har vi svårt att acceptera att hon ska försvinna bort från oss.
Nu mår Wilda bra och syresätter sig perfekt igen. Hon var vaken en längre stund här nu och försökte verkligen öppna ögonen...så fint. Vår lilla sessa har det finaste små blå ögon.
Nu ska vi försöka slappna av och pusta ut och mysa.
3 kommentarer:
Vilken mardröm! Skönt att det ordnade sig... Slappna av nu och mys. Kramar!
Usch så hemskt.
Jag var på en föreläsning med Thomas Sjödin som haft tre söner som dött i någon sjukdom. Han berättade att även de beslutat sig för att inte göra några fler återupplivningsförsök. Precis som du beskrev fanns inte det på kartan när det väl kom till kritan. För när är det rätt tillfälle att låta sitt barn somna in?
Stor kram
Stackars lilla wilda och er.
Jobbigt när det händer på såna ställen.
En gång förra vintern krampade Love i vagnen när jag var på väg till dagis och var helt blå när jag tog upp honom. Ringde sambon i panik men efter en stund började han andas igen. Så nu åker jag i stort sett inte någonstans själv med honom utan han får ju vara mycket hemma så såna krissituationer är lättare att reda ut.
Kan inte säga att det är en bra lösning då man blir väldigt isolerad...
Hoppas ni inte blir avskräckta att våga ta er ut framöver!
många kramar, Madde
Skicka en kommentar