Tom...trött...orolig

Det är så man känner idag. Idag vill jag bara skrika. Vad är detta för skit vi ska behöva gå igenom.....Vår stackars älskade lilla docka. Har mått så bra och så blir det så här. Än en gång för att påminna oss om hur det verkligen är. Vad vi har att vänta.......
SItta där på ett kallt golv vid ingången av en butik....massor med människor som står och stirrar eller frågar saker. Svarar inte...tittar inte. Totalfokuserad på att ägna min tid åt Wilda. För om detta är sista stunden så ska jag viska i hennes öra, lägga min kind mot hennes så som hon alltid älskar och visa att mamma finns här. Alltid......
Folk frågade om vi skulle ringa ambulans. NEJ....människor som inte känner oss eller vet vilka vi är måste tro att vi är dumma i huvudet. Men vi vet redan vart vi ska ringa om och när det är dags...när hon gått bort. Hon ska gå bort här hemma.VI och barnen ska få ta farväl av vår tjej här hemma. Inte i en ambulans.....Vår dotter är döende och vi föräldrar VET hur långt vi ska gå för att rädda,lilla Wildas liv.
Wilda kommer visa oss vägen och tala om när det är dags på riktigt. Det är jag övertygad om.....

Det visar sig att Wilda har en infektion. Vi vet inte om episoden igår började med en osynlig kramp...vilket oavsett ledde till att hon kaskadspydde. Aspirerade och då tar det inte många sekunder.........Tack gode gud för att vi alltid har vår utrustning med oss.

Lillan vilar

Och tack än en gång till Majsan...och min älskade dotter som var så modig och hjälpsam i en fruktansvärt omänsklig situation. Och tack alla som brydde sig och ville hjälpa........