Idag så har det varit en dålig dag. Idag har jag gråtit, förbannat och avskytt det mesta. Idag hade jag helst inte velat vakna.
Allt hinner ifatt en. Visst kan jag hoppas men jag är naiv om jag blundar. Jag är naiv om jag tror att dagen inte ska komma. Men jag vill inte tänka på det. Det gör för ont. Ont i varenda del i kroppen. Den där Dagen...Jag är rädd. Rädd för att glömma. Rädd för att inte minnas varenda liten mm av hennes ansikte. Inte minnas varje litet spår i hennes fötter som jag så många gånger följt. Tänk om jag glömmer den värme och kärlek jag känner när jag bär henne i min famn.
Den Dagen är det sista gången jag får höra henne andas. Känna hennes doft. Dagen då vi blir tvugna att släppa taget. Det är verkligheten. Det är ingen mardröm. Jag kommer inte att vakna upp.
Den dagen närmar sig allt snabbare. Det är sanningen. Det är ett faktum. Inget jag kan blunda för. Men det gör ont. SÅ fruktansvärt ont.
Hur ska man kunna släppa taget? Jag vet att jag måste. Att när det är dags är det det bästa jag kan göra för vår Ängel. Men om jag inte vill då? Hur ska jag som förälder, som mamma, som människa kunna släppa taget när hon är en del av mig. Något jag älskar högre än mitt eget liv.
Hon är för god, för älskad, för viktig. Hon är menad för något högre. För något viktigare. Hon var från början bara till låns. Och snart måste vi återlämna henne.
Alla mina tankar. Och alla mina frågor utan svar......Men en sak vet jag. Wilda kommer aldrig någonsin att bli glömd. Aldrig någonsin sluta älskas.
Jag skänker idag mina tankar till Anna-Maria och hennes familj. Till Lova som kämpar för sitt liv. Men Lova är oxå menad för något högre, något bättre.
Verkligheten är inte enkel. Inte heller kommer man att förstå varför. Men allt har en mening...........Men idag känns det inte så. Vad är det för mening med att dem vi älskar. Några så olskyldiga som våra barn ska lida? Vad är meningen med det???
Idag är ingen bra dag..........
5 kommentarer:
Förlåt
Älskar dig...
Älskar Wilda.
Önskar jag kunde göra något...
Så fin eran lilla Wilda är, ögonen blir alldeles fulla av tårar när jag ser henne ...
Man kan inte släppa taget, men valet finns liksom inte alltid ..
Många kramar Lisa
Känner så väl igen mig i dina tankar. De dagarna kom då och då under första året, nu kommer de inte lika ofta. Men man behöver dem för efter alla tårar känns det lite bättre. Tycker jag i alla fall.
Jag trillade in på din blogg då jag läste om Ann-Maries förtvivlade kamp för Lova.
Som förälder kan man inte ens förstå hur förbannat hemskt det måste kännas att vara i den situation ni är i.
Det är säkert inte meningen att man skall göra det heller...man KAN helt enkelt inte göra det...
Jag tror ändå att ni kommer att minnas Wilda precis så som hon var, hur hon doftade, hur det kändes att ha henne i famnen, jag VILL tro att det är så.
Önskar jag kunde bära en del av det kors ni blivit givna att bära, ge er svar på frågan varför, varför, VARFÖR?
Men finns det ett svar som skulle lätta på den smärta ni känner?
Fy f*n hur orättvist allting är, hur orättvist livet är...
Många styrkekramar från Kiika från Finland
Jag ger er styrkekramar det är en underbar liten Wilda ni har, Jag tycker att ni e starka som orkar detta. Tusen kramar
Skicka en kommentar